Järnvägen

År 1866 började trafiken förbi Vara på den mellanspåriga (1216 mm) järnvägen Uddevalla – Vänersborg – Herrljunga (UVHJ). Då krävde en tågresa till Herrljunga från Vara ca en timma. De första tjugo åren var det mest havre som forslades på banan. Efter drygt trettio år breddades den till normalspårig (1435 mm). Vid sekelskiftet byggdes den smalspåriga (891 mm) Västgötabanan (VGJ) mellan Skara och Göteborg genom Vara, som därmed blev järnvägsknut. De olika spårvidderna medförde att mycket gods måste lastas om mellan banorna.

Handel och köpenskap

Redan 1866 byggde Ernst Lundberg, ursprungligen från Hällum, en affär vid Lilla Torget. Han följdes snart av andra handlare och hantverkare. De första tjugo åren var spannmålshandlarna den största gruppen med upp till sexton samtidiga utövare. Apoteket flyttade till Vara 1868. S.å. grundades ett garveri. Första banken etablerade sig 1870, och 1872 byggdes mejeriet vid Storgatan.

Kvarteret Järven

Stationssamhället växte fram på båda sidor om järnvägen. Väster om bangården står än i dag flera hus från 1860-talet kvar i kvarteret Järven, beläget mellan Järnvägsgatan, Kyrkogatan, Västergatan och Tingshusgatan. Här fanns såväl affärer, som hantverkare, spannmålsmagasin och hotell. Mitt genom kvarteret löper Olas gränd. Det var Ola och hans far Jonas som sålde tomterna häromkring.

Spannmålshandlare Thorburn i Uddevalla var delägare i bolaget som byggde järnvägen. Bl.a. i Vara uppförde han spannmålsmagasin vid järnvägsstationen. Mycket av havren såldes till England. Efter tjugo år arrenderade Thorburn ut magasinet till Johan Bengtsson från Norra Björke, som 1899 köpte magasinet och sedan drev det till sin bortgång. Familjen inrättade sig i den gamla kronolänsmansbostaden, Bengtssonska hemmet, som än i dag är bevarat i sitt ursprungliga skick.

Den senaste istiden började för ca 100.000-130.000 år sedan och täckte hela Nordeuropa ner till Alperna. Ismassan var 2000 m tjock och rörde sig söderut med fastfrusna stenblock som skrapade på urberget och blev till sand och småsten. Under avsmältningen bildades rullstensåsar som vi har här i området och med avsmältningen höjdes även landet. Fiskare, jägare och fångstfolk följde med iskanten norrut och kom hit under ”benåldern” för ca 8000-11000 år sedan. Här samlades folket så småningom till byar med kultplatser. Att det har bott människor här i området under lång tid kan vi förstå och Varaslätten är fortfarande en bördig mark som livnär många. Det finns kulturplatser som visar på gamla boplatser, gamla odlingar, fångstgropar, brötegravar, bronsåldersgrav, skvaltkvarn m.m

Det finns gamla sägner om Kedumsbergen och Jätten Ked med sin hustru Ragga. De bodde dels i Klefvaberget i Ryda och även i Kocklannaberget. Där bodde även dvärgar, tomtar och småsmeder som jobbade åt jätten Ked. De smidde de vackraste föremål av koppar, silver och guld. Jättens salar var otroligt vackra. Det sägs att gången in i jättens salar i Ryda Klevaberget ska vara mycket lång. Somliga påstår att det finns gångar som sträcker sig ända bort till Hunneberg, men gången in till Keds bostad är stängd med sju smidda järndörrar. En pojke från Ryda ska ha vågat sig in i gången för många år sedan och när han kommit långt in till den första dörren, så hörde han hur det hamrade och slog i berget och hur jätten röt därinne. Då blev han rädd och skyndade sig ut det fortaste han kunde. Ingen ska därefter ha vågat sig in.

Sägnerna berättar även om en källa vid Almesåsen i Rydaskogen med ett speciellt vatten. Om man tog en särskild ört från Afsån och kokade den i vattnet kunde den göra underverk.

Från boken sagor och sägner runt Vara, sammanställd av Christina Ström

Illustrationer: Bror Halldin

Källförteckning:

Hjort/Lindberg, ”Barne Härad i Skaraborgs län- Beskrifning historia sägner och kulturbilder”, 1899, Venersborg

Kedumsbergen och Almesåsen är idag ett vackert rekreationsområde med fotbollsplaner, bygdegård, festplats och fantastiskt fina spår för både dem som vill gå, springa, åka skidor och mountainbike. Det finns grillplats vid Lars August stuga, fina svampställen och en härlig natur för hela familjen att njuta av.

Året var 1911

Mitt på Västgötaslätten lät förmögne Knut Henrik Littorin bygga den mest imponerande byggnad som skådats i socknarna. Förmögenheten hade han skapat på olja och gas i Ryssland….

Knut Henrik, född 1860, fick sin utbildning vid Göteborgs Handelsinstitut och anställdes vid Nobels oljekoncern i Ryssland där han snabbt avancerade från kontorspojke till chef och styrelsedirektör i företaget. 1913 utnämndes han till norsk konsul i Moskva. Genom investeringar i ryska oljekällor och företag skapade han sig en ansenlig förmögenhet, som han bl a investerade på Bjertorp. Till minne av sin far och mor lät han uppföra en praktfull, palatsliknande byggnad på just den plats där familjens huvudbyggnad låg. Littorin som under byggnadstiden befann sig i Moskva, anlitade dåtidens stora arkitekt Ferdinand Boberg. I tre år pågick arbetet och slottet stod klart 1914 som privatbostad för sju personer och 1954 kvadratmeter bostadsyta. Slottet byggdes med Europas skickligaste hantverkare till hjälp och bästa materialet som gick att uppbringa. Grunden är av granit, fasaden och murar av kalksten.

Slottet var i familjen Littorins ägo fram till 1956 då det blev hushållsskola för flickor fram till 1980 då det blev hotell och restaurang på slottet. Även idag är det hotell och restaurang på slottet och familjen Littorins Bjertorp slott är numera en mötesplats för alla tillfällen.

Varmt välkommen hit för ett besök.

Paradiset är en del av Baljereds gamla by och kartan på bilden visar byn inför laga skifte 1838. Området är restaurerat av Baljered Byalag under vintern-våren 1997. Området har en kulturstig med informationstavlor som beskriver historiska ställen i byn. Byn är uppbyggd runt dammen, som användes som vattenreservoar till byns djurhållning. Idag finns även en grillplats som fritt kan användas av allmänheten. Mer information av Baljereds by och omnejd finns att läsa i Baljeredsboken förr och nu, utgiven av Baljereds Byalag 2008.

Under 1800-talet var dikningen en ny viktig jordbruksmetod som förändrade landskapet. Dikningen omvandlade det äldre, mer varierade landskapet kraftigt. I slättbygderna blev resultatet ett sammanhängande åkerlandskap genomkorsat av tätt liggande parallella diken. Löjtnantsholms naturreservat är ett av ytterst få områden i landet där de öppna dikena i åkermarken bevarats.

Ranahult är Sveriges första kommunala naturrreservat. Det är ca 25 ha stort och består av den gamla gården Ranahults inägor och närbelägna betesmarker. I reservatet finns två slåtterängar med fin flora. Resten är betesmarker antingen

öppna f d åkrar och ängar eller gles gammal ädellövskog. Slåtterängarna slås med lie och efterbetas. Ett hundratal träd hamlas. Reservatet är rik på kulturlämningar. Spår av gammal odlingshistoria hittar man i form av fornåkrar, fägata, stenmurar,

jordkällare, potatisgropar, linbrötargropar och odlingsrösen.

Vägbeskrivning till Ranahult:

Kör till Larv, vid kyrkan tag väg mot Fåglavik 10 (skylt). Efter 5,7 km, väg vänster Naturreservat 4km (skylt). Efter 1,1 km väg höger Ranahult Naturreservat 3 km (skylt). Följ

vägen 2,8 km, väg vänster Ranahult

(skylt). 300 meter kvar. Välkomna!

”Vår beredskap är god”

Stadsminister Per-Albin Hanssons välkända, lugnande och varnande tal i Sveriges

Radio vid andra världskrigets inledning blev omdebatterat. Beredskapen kanske inte var bra från början men det blev den så småningom. Uppbyggnaden av vårt försvar kom för Kvänumsbygden att bli omfattande och påverkade människors vardagsliv på olika sätt under hela kriget.

Till det bidrog också den krigssituation som rådde i våra grannländer. Materialet har hämtas från artiklar i ämnet som tidigare publicerats i ”Kvänumsbygden” en årgångstidsskrift utarbetad av hembygdskretsen.

Flygfält och förläggningar

I samband med krigsstarten beslöt den svenska försvaret att bygga ersättningsflygfält för Såtenäs och Karlsborg, vid Hovby, Synnerby, Jonstorp vid Öttum och Badene vid Kvänum. Dessutom byggdes försvarslinjen upp runt dessa. För Kvänums del huvudsakligen från kyrkan utmed Oltorpsåsen och väster ut mot Saxtorp.

Flygfältet ”F5” var huvudsakligen beläget på Badene egendom och Kungsgården. Vägar anlades till Badenetorp vid kanten av Oltorpsskogen där själva förläggningen låg. Utefter skogskanten låg tolv stycken flygplansvärn placerade, skyddade av omgivande jordvallar. Flygplanen kamouflerades av vass och grenar. Ett av de tre flygbevakningstornen finns bevarat.

Det var totalt mellan 400 och 500 man som förlades i Kvänum. Förutom att de placerades i 13 stycken baracker så ordnades förläggningar i Kyrkskolan, Godtemplarlokalen, Missionskyrkan och Åkes lokal

eller som den kallades i folkmun ”Satans tempel.” Visst intrång gjordes även hos lokalbefolkningen då

många fick upplåta rum till militären. En del officerare bodde på Stora Hotellet.

Militären stannade kvar i Kvänum i 5 år.070-684

KVÄNUMS HEMBYGDSFÖRENING

Detta är landets högsta runsten. Den är 4,6 meter hög och står på kyrkogården invid Stora Levene kyrka.

Runstenen påträffades år 1927 i västgaveln tillmed en del på var sida om ingången till kyrkan.

Kanske fanns det någon symbolik med detta. På runstenens baksida finns ett ornament i form av ett kors.dumpsure