Vedum blev efter järnvägens tillkomst 1867 ett handelscentrum för omgivande landsbygd. Vedum var egen kommun till 1967. Idag bor ca 1000 personer i samhället och ca 1200 personer på landsbygden.

Vidhemprästen Laurentius Diakon gjorde år 1325 en stor kulturgärning, då han skrev ned Sveriges äldsta historie-och bygdebeskrivning som tillägg till äldre västgötalagen. Det är den första skriften på svenska. Sjöar,floder, berg, skogar, byar m.m. har samma namn ännu idag som år 1325. Vedum hette Vidhem fram till 1600-talet.

Gården Häggatorps storhetstid var 1600- och 1700-talet. Kung Karl XI var ofta på besök hos sin nära vän generalmajor Per Hierta, vilken räddade livet på kungen vid slaget om Lund 1676. Släkten Hierta har sin familjegrav i ett gravkor under koret i Vedums kyrka. Hiertas företrädare på Häggatorp , släkten Lindelöf har sin familjegrav i gravkapellet utanför Vedums kyrka.

Vägen med trädallén var under 1600-talet till 1900-talets början, riksväg Göteborg - Stockholm. Vägen förbättrades 1612 av danska soldater, så de kunde föra hem krigsbyten som tagits i Västergötland.

Kvarnen byggdes 1879-82 av patron Fritiof Friberg på Häggatorp som väderkvarn. Hatten var förr vridbar efter vinden typ Holländsk. 1988 köptes kvarnen av Vedum kök AB för utställning, kontor och konferenslokaler m.m. på ett bevarandevärt sätt.

Järnvägstationen byggdes 1867 och är kulturminnesför­klarad. Ommålad som 1867 års färgsättning. 1991 spelade komikergruppen Galenskapar­na in utomhusscener till filmen ”Stinsen brinner” vid järnvägsta­tionen. Vedum blev då Svedum under ett par uppståndelserika veckor.Järnvägstationen är idag i privat ägo med egna utställningar om järnvägen och konst.

Dampetorp kvarn och såg är i folkmun kallad Huttla Kvarn och såg. Afsån är ett av Lidans tillflöden. De båda anläggningarna är sammanbyggda med varandra och utgör en enhet.

I anslutning till dessa finns en gammal före detta smedja som idag används som förråd, en till platsen flyttad ladugård i skiftesverk, en samlingslokal bygd 1989 i liknande utformning som sågen och kvarnen, och en stor byggnad av mesulakonstruktion, byggd i början på 1990-talet och som används som bygdemuseum och för gästabud, en till platsen flyttad transformatorstation samt en nyuppförd stor förrådsbyggnad.

Väggarna är täckta med stående okantad och omålad lockpanel. Enligt uppgift kan kvarnen vara byggd redan under tidigt 1800-tal. Den byggdes till under 1860-talet och försågs då med två stenpar samt en vattenränna av timmer och plank. I början av 1900-talet utrustades kvarnen med en sikt. Driften med vattenhjul ersattes med turbindrift – en turbin till respektive stenpar.

Kvarnens utrustning: två turbiner – ej i drift, två stenpar med påfyllningstrattar, en harpa/utsädesrens och en sikt av äldre modell. Sågen finns nämnd 1876 men är troligen äldre. Såganläggningen utgörs av en enbladig ramsåg i körbart skick.

Sågens utrustning: ett litet vattenhjul av underfallstyp, komplett kraftöverföring med nyss utbytta träkuggar på hjulaxelns kugghjul, en enbladig ramsåg med en helstativram av trä, en ny stockvagn med fungerande ryckmatning, en äldre stockvagn samt en remdriven spånhyvel – ej i drift.

Huttla Kvarn och såg var i drift fram till 1950-talet då anläggningen övertogs av Naums hembygdsförening som sedan dess kontinuerligt har rustat upp anläggningen.

För bokning och guidning ring:

0512-104 29 alt. 0512-337 75

Järnvägen

År 1866 började trafiken förbi Vara på den mellanspåriga (1216 mm) järnvägen Uddevalla – Vänersborg – Herrljunga (UVHJ). Då krävde en tågresa till Herrljunga från Vara ca en timma. De första tjugo åren var det mest havre som forslades på banan. Efter drygt trettio år breddades den till normalspårig (1435 mm). Vid sekelskiftet byggdes den smalspåriga (891 mm) Västgötabanan (VGJ) mellan Skara och Göteborg genom Vara, som därmed blev järnvägsknut. De olika spårvidderna medförde att mycket gods måste lastas om mellan banorna.

Handel och köpenskap

Redan 1866 byggde Ernst Lundberg, ursprungligen från Hällum, en affär vid Lilla Torget. Han följdes snart av andra handlare och hantverkare. De första tjugo åren var spannmålshandlarna den största gruppen med upp till sexton samtidiga utövare. Apoteket flyttade till Vara 1868. S.å. grundades ett garveri. Första banken etablerade sig 1870, och 1872 byggdes mejeriet vid Storgatan.

Kvarteret Järven

Stationssamhället växte fram på båda sidor om järnvägen. Väster om bangården står än i dag flera hus från 1860-talet kvar i kvarteret Järven, beläget mellan Järnvägsgatan, Kyrkogatan, Västergatan och Tingshusgatan. Här fanns såväl affärer, som hantverkare, spannmålsmagasin och hotell. Mitt genom kvarteret löper Olas gränd. Det var Ola och hans far Jonas som sålde tomterna häromkring.

Spannmålshandlare Thorburn i Uddevalla var delägare i bolaget som byggde järnvägen. Bl.a. i Vara uppförde han spannmålsmagasin vid järnvägsstationen. Mycket av havren såldes till England. Efter tjugo år arrenderade Thorburn ut magasinet till Johan Bengtsson från Norra Björke, som 1899 köpte magasinet och sedan drev det till sin bortgång. Familjen inrättade sig i den gamla kronolänsmansbostaden, Bengtssonska hemmet, som än i dag är bevarat i sitt ursprungliga skick.

Den senaste istiden började för ca 100.000-130.000 år sedan och täckte hela Nordeuropa ner till Alperna. Ismassan var 2000 m tjock och rörde sig söderut med fastfrusna stenblock som skrapade på urberget och blev till sand och småsten. Under avsmältningen bildades rullstensåsar som vi har här i området och med avsmältningen höjdes även landet. Fiskare, jägare och fångstfolk följde med iskanten norrut och kom hit under ”benåldern” för ca 8000-11000 år sedan. Här samlades folket så småningom till byar med kultplatser. Att det har bott människor här i området under lång tid kan vi förstå och Varaslätten är fortfarande en bördig mark som livnär många. Det finns kulturplatser som visar på gamla boplatser, gamla odlingar, fångstgropar, brötegravar, bronsåldersgrav, skvaltkvarn m.m

Det finns gamla sägner om Kedumsbergen och Jätten Ked med sin hustru Ragga. De bodde dels i Klefvaberget i Ryda och även i Kocklannaberget. Där bodde även dvärgar, tomtar och småsmeder som jobbade åt jätten Ked. De smidde de vackraste föremål av koppar, silver och guld. Jättens salar var otroligt vackra. Det sägs att gången in i jättens salar i Ryda Klevaberget ska vara mycket lång. Somliga påstår att det finns gångar som sträcker sig ända bort till Hunneberg, men gången in till Keds bostad är stängd med sju smidda järndörrar. En pojke från Ryda ska ha vågat sig in i gången för många år sedan och när han kommit långt in till den första dörren, så hörde han hur det hamrade och slog i berget och hur jätten röt därinne. Då blev han rädd och skyndade sig ut det fortaste han kunde. Ingen ska därefter ha vågat sig in.

Sägnerna berättar även om en källa vid Almesåsen i Rydaskogen med ett speciellt vatten. Om man tog en särskild ört från Afsån och kokade den i vattnet kunde den göra underverk.

Från boken sagor och sägner runt Vara, sammanställd av Christina Ström

Illustrationer: Bror Halldin

Källförteckning:

Hjort/Lindberg, ”Barne Härad i Skaraborgs län- Beskrifning historia sägner och kulturbilder”, 1899, Venersborg

Kedumsbergen och Almesåsen är idag ett vackert rekreationsområde med fotbollsplaner, bygdegård, festplats och fantastiskt fina spår för både dem som vill gå, springa, åka skidor och mountainbike. Det finns grillplats vid Lars August stuga, fina svampställen och en härlig natur för hela familjen att njuta av.

Året var 1911

Mitt på Västgötaslätten lät förmögne Knut Henrik Littorin bygga den mest imponerande byggnad som skådats i socknarna. Förmögenheten hade han skapat på olja och gas i Ryssland….

Knut Henrik, född 1860, fick sin utbildning vid Göteborgs Handelsinstitut och anställdes vid Nobels oljekoncern i Ryssland där han snabbt avancerade från kontorspojke till chef och styrelsedirektör i företaget. 1913 utnämndes han till norsk konsul i Moskva. Genom investeringar i ryska oljekällor och företag skapade han sig en ansenlig förmögenhet, som han bl a investerade på Bjertorp. Till minne av sin far och mor lät han uppföra en praktfull, palatsliknande byggnad på just den plats där familjens huvudbyggnad låg. Littorin som under byggnadstiden befann sig i Moskva, anlitade dåtidens stora arkitekt Ferdinand Boberg. I tre år pågick arbetet och slottet stod klart 1914 som privatbostad för sju personer och 1954 kvadratmeter bostadsyta. Slottet byggdes med Europas skickligaste hantverkare till hjälp och bästa materialet som gick att uppbringa. Grunden är av granit, fasaden och murar av kalksten.

Slottet var i familjen Littorins ägo fram till 1956 då det blev hushållsskola för flickor fram till 1980 då det blev hotell och restaurang på slottet. Även idag är det hotell och restaurang på slottet och familjen Littorins Bjertorp slott är numera en mötesplats för alla tillfällen.

Varmt välkommen hit för ett besök.

Lidan rinner upp i sjön Grosken och ut i Lidköping. På sin färd mot norr rinner ån genom både skogsbygd och slättbygd. I Vara kommun skär ån en djup fåra i det bördiga jordbrukslandskapet och passerar en mängd vattenfall och forsar. Vid Herrekvarn i Larv finns Lidans högsta fall, 10 meter. Växt- och djurlivet är rikt i Lidans dalgång.

Lidan har haft stor betydelse i alla tider. Man fiskade, vattnade djuren och sköljde tvätten. Utmed ån fanns enbart i Tråvads socken kvarnar, benstamp, garveri, havregrynskvarn, smedja,

sågverk och ullspinneri. I modern tid används tre av fallen till elproduktion. Järnvägsbron här bredvid kom till 1900 då den smalspåriga järnvägen Göteborg- Skara-Gårdsjö invigdes. Numera finns det tre broar i Tråvad, men mycket länge var Tråvads bro den enda. 1892 byggdes den första bron vid kyrkan. Tidigare tog man sig över via vadsställen och med hjälp av flottar eller båtar.

I våra trakter benämns Lidan i vardagslags för ”Åna”, men närmare Lidköping säjer man ”Älva”.

Mer information om Lidans betydelse för trakten finns i boken Tråvads Socken Lantbyggdsdelen 1850-2000: utgiven av Tråvads hembyggdsförening.

Paradiset är en del av Baljereds gamla by och kartan på bilden visar byn inför laga skifte 1838. Området är restaurerat av Baljered Byalag under vintern-våren 1997. Området har en kulturstig med informationstavlor som beskriver historiska ställen i byn. Byn är uppbyggd runt dammen, som användes som vattenreservoar till byns djurhållning. Idag finns även en grillplats som fritt kan användas av allmänheten. Mer information av Baljereds by och omnejd finns att läsa i Baljeredsboken förr och nu, utgiven av Baljereds Byalag 2008.

Under 1800-talet var dikningen en ny viktig jordbruksmetod som förändrade landskapet. Dikningen omvandlade det äldre, mer varierade landskapet kraftigt. I slättbygderna blev resultatet ett sammanhängande åkerlandskap genomkorsat av tätt liggande parallella diken. Löjtnantsholms naturreservat är ett av ytterst få områden i landet där de öppna dikena i åkermarken bevarats.